Dag 22-28: Ammarnäs – Hemavan (eller: ”Aldrig mera solotur”)

Dag 22 (16 april): Ammarnäs – Aigert

Nu är jag själv. Blä. Det känns ok, men ändå trist. Saknar Marco. Packar ihop, äter frukost, betalar och drar. Kommer iväg vid 11 och skidar iväg i god fart. Åt fel håll. Kör mot Tjulträsk i ca 2 km innan jag inser att jag mest läst skyltar och lite mindre läst kartan. FAN! Läs kartan ditt spån!! Känner mig misslyckad och peppen att skida själv ligger nu på minus-skalan.

Vänder, hamnar rätt och sen är det klättring som gäller, ca 300 höjdmeter. Solen steker och det är så otroligt varmt. Tuggar på i bra tempo – kanske lite väl bra, för plötsligt är jag framme vid Aigert-stugan kl 16.00! Ca tre timmar tog det om jag räknar bort felåkning och lunch.

Jag tältar framför stugan och tvättar mig i (den kalla) bastun – tyckte inte att stugvärden behövde elda igång den bara för mig…

Oroar mig för regnet/blötsnön som sägs komma på onsdag.

Dag 23 (17 april): Aigert – Serve

Sover gott i tältet, men utan turkompis och utan massor av packning så är det lätt att halka av liggunderlaget! Måste bygga någon slags mur ikväll.

Kommer iväg 09.30 och så är det dags för ännu ett pass av klättring – 200 höjdmeter, och sen ännu lite fler fram till Kungsledens absolut högsta punkt! Juovvatjåhkka, 1099 m ö h. Trots hög höjd och utsatt läge så är det varmt som i en gryta – inte en vindpust, inte ett moln. Det enda som hörs är några snösparvar.

Skidåkarna som jag mötte i Aigert långlunchar på samma ställe. De drar lite innan mig, och sen är det superbrant nerförsbacke. Jag går ner (och sjunker lite här och där) en bit innan jag vågar ta stora slalomsvängar med pulkan. Jag har ett jäklarns högt tempo i uppförsbackarna, så pass högt att de korta stighudarna inte vågar annat än att samarbeta! Jag tuffar på som ett litet godståg. Men sen skidar jag rakt in i det vita helvetet – ganska brant backe som kräver svängar ut mellan björkarna där sjunksnön väntar på att sluka mig hel. Får tvärstopp och dyker rakt ner över skidorna – gräver ut ca en kubikdecimeter snö ut sport-bh:n. Kul.

Jag hakar på de två skidåkarna som har inside information om att det kan finnas ett skoterspår till vänster om leden som har snällare sluttning + att vi hamnar närmre Servestugan. När vi hittat spåret testar jag att skida precis bredvid det – och jag sjunker som om snön vore en fallucka! Ena skidan försvinner helt, stavarna får inget fäste och när jag kränger av mig ryggsäcken för att kunna sätta mig på den som en flotte och upp ur snön – då trycker pulkan på och jag blir istället överkörd av ryggsäcken och ännu mer nedtryckt i snön. Jag kommer helt enkelt inte upp. (I detta läge väljer de två skidåkarna att åka vidare?! Eh, tack, hyggligt – jag förstår att ni inte ens vet namnet på mig men ni kunde väl kollat om jag var ok iallafall?).

Kommer tillslut loss och lyckas kravla mig upp på skoterspåret – det enda problemet nu är att pulkan står (svävar?) ovanpå sjunksnön på behörigt avstånd från den fasta snön! (Ärligt talat, jag blir helt matt bara av att återberätta detta). Lyckas på något sätt håva in pulkan, byta till långa och bromsande stighudar och hasar sen ner sista biten av backen som slutar i en 5 meter bred skoterled. Fast snö!!!!! Enorm lättnad.

Får sen lätt psykbryt då jag ser stugan – som ligger ca 20 höjdmeter upp…. Där och då känner jag mig rätt så less på allt vad skidor, snö, stugor och pulkor heter. Jag vill ha asfalt, soffa och titta på Antikrundan och inte behöva skida upp för en enda jävla backe till!

Tar en Rune-kaka och hasar vidare och försöker stänga av tankarna (plockar fram allround-tanken på att jag vill köpa nya sneakers). Kommer så tillslut fram, får ett glas saft och läser ”Hänt Extra” under intensiv, lätt aggressiv koncentration. Edward Blom ska tydligen sälja sin lägenhet och Isabelle ”Blondinbella” Löwengrip siktar på att hennes företag ska sälja för en miljard kronor.

För att hinna med det så har hon en hel stab med folk: kock, nanny, hembiträde, någon som sminkar henne varje morgon, två fotografer som fotar henne osv osv.

Jag är väldigt nöjd med att jag inte siktar på att sälja för en miljard.

Efter saft och perspektiv med hjälp av skvallertidning mår jag bra igen. Lagar sen mina håliga långkalsonger med nål, turkos tråd och dubbelvikt blå kinetisk tejp. ”Bella” köpte tre klänningar för 50 000 kr men jag känner mig rikare än henne med mina numera hela långfillingar 🙂

Pulkan har för övrigt spelat biljard på mina skinkor – ser ut som en dalmatiner…

Dag 24 (18 april): Serve – Tärnasjö

Det skulle ju bli en lätt dag idag; 14 km, ganska flackt och nedför…. Det blev ingen lätt dag.

Soligt, varmt, promenerar rätt mycket både uppför och nerför. Äter lunch i solgasset och får sällskap av en skoterkille. Trevligt! Jag får solkräm av honom; jag har bara 3 mm kvar på mitt stift.

När jag närmar mig Tärnasjöstugan väljer jag att inte följa skoterleden ner på sjön för att spara…1-2 (?!) km. Jag tar istället skidleden som har spår från kanske i förrgår. Fin väg, men efter ett tag börjar jag sjunka igenom snön. Till skrevhöjd. Snön är så tung och blöt att jag måste gräva fram skidorna för att kunna få upp dom från varje genomtrampning. Kaos, skrik och tillslut även hysterisk gråt för jag bara sjunker, sjunker och sjunker – det finns liksom ingen botten! Det handlar om ca 150 meter, men energin bara rinner ur mig och jag litar inte alls på snön – när det väl blir stabilt igen vågar jag inte glida ner för ens de små backarna då jag är rädd att det ska hugga till och att jag då ska dyka ner i snön.

Efter ett tag ser jag äntligen stugan men backen ner ser brant ut och jag får för mig att ta en långsväng runt björkskogspartiet – i orörd snö! Hallå?! Vad tror du händer där?? Efter 10 meter i bristande snö retirerar jag och promenerar sen ner i spåret. Jag får en del snö i pjäxorna men det är skitsamma för de är redan fulls med snö/vatten från helvetessträckan….

I Tärnasjöstugan bor stugvärden Stig, som bjuder på saft och kakor och går ner och eldar igång bastun åt mig. Lyx!! Jag själv sitter som en urkramad trasa framför vedspisen och försöker plocka ihop mig själv mentalt. Efter en stund ramlar min skoterkompis in, och plötsligt är vi ett göttigt gäng på tre som delar på rödvin, öl, whiskey och äter Andrés rökta älghjärta (egenskjutet, egenstyckat och egenrökt). Världens bästa kväll efter en kaosdag. Sover inomhus, som en sten. Plusgrader utomhus, snön rasar av taket med ett dån.

Dag 25 (19 april): Tärnasjö – Syter

Är seg och slut i kroppen. Får en sopsäck av Stig att ha runt tältet, om det skulle börja regna. Kommer iväg ca 10.45 och skidar sen över Tärnasjön. Sjunker igenom lite i början men det bättrar sig. Pratar lite med en skoterförare. Varmt, skidar i underställ (långärmat för att inte bränna mig mer). Det måste se ut som om jag är ute i en grå pyjamas och skidar 🙂

När sjön är avklarad tar jag mig en bit upp i terrängen och – då var det dags igen – jag går igenom snön. Trots att det är skoterspår. Tar lunch 14.30, pratar med några skoterförare (som undrar varför jag inte har någon karl med mig. WTF?! En vän, oavsett kön, hade jag dock gärna haft).

När de kör vidare bryter jag ihop totalt. Jag orkar inte mer! Jag är så trött och sliten, jag är rädd för snön som vill sluka mig hel, snön smälter och regn hotar. Jag orkar inte. Jag vill hem, jag vill vara med nära och kära, jag vill äta riktig jävla mat med tuggmotstånd, jag vill ha sällskap att prata och skratta med. Min långtur har varit fantastisk men nu är jag helt komplett slut.

Drar igång telefonen och har kanonbra täckning, ringer Tomas och yl-gråter (och lugnar efter en stund ner mig) ❤️.

Skriver sen ett inlägg på Facebook där jag ber folk skicka pepp till mitt telefonnummer, tar mig samman och skidar vidare den kilometer som är kvar till Syterstugan. Det går ganska bra om jag håller mig i det senaste gjorda skoterspåret….som är ca 30 cm längre ner i snön än de andra spåren, så pulkan går som i en rodelbana.

Väl framme i stugan får jag saft och kakor av stugvärden Satish, och på telefonen ramlar det in pepp från massor av fina människor ❤️ Det roliga är att nästan alla som messade är folk jag inte pratat med på väldigt länge – jag blev väldigt, väldigt glad!

På kvällen ösregnar det och jag sover som en sten i mitt tvåbäddsrum. Drömmer att jag provskjuter en revolver med ammunition i storleken liten läskburk. Jag siktar på ledkryss. Man behöver inte vara Freud för att förstå den symboliken…

Dag 26 (20 april): Vilodag i Syterstugan

Sover, vilar, äter godis. Min kropp är helt tömd på energi. Hjälper Satish att hämta vatten – att släpa en fylld dunk från bäcken knaprar på min låga energireserv. Hugger lite tändved och slår huvudet i vedbodens dörrpost så att det svartnar för ögonen. Det är mildväder ute och snön tinar snabbt. Marken tittar fram allt mer och mer. Ibland duggregnar det.

Känner mig lite bättre på kvällen och får energi till att läsa boken ”Gatukatten Bob” av James Bowen. Det ska vara skitväder imorgon och bättre i övermorgon, så jag stannar en dag till här.

Dag 27 (21 april): En till vilodag i Syterstugan

Vaknar vid 07.40, tänder kaminen och kryper ner i sängen igen och läser ut boken. Mysigt! Känner mig piggare och starkare.

Gör inte så mycket annat än äta – vila – gå på dass – läsa bok (”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg). På kvällen packar jag iordning allt och lägger mig med förväntan om morgondagen – nu är det bara två dagsetapper kvar och jag känner mig starkare.

Dag 28 (22 april): Syter – Viterskalet – Hemavan

Skidar iväg kl 8 med viss bävan om de 300 höjdmeter som börjar precis vid stugan. Men molntäcket spricker upp och solen tittar fram, och skidorna bara tuggar på – och på 1,5 timmar har jag nått högsta punkten! Jag hinns upp av två killar och tillsammans spårar vi upp en genväg mot Syterskalets nödstuga. Det går undan värre, och färden genom passet blir solig och vindstilla (passet är känt som ett riktigt blåshål som drar åt sig moln). När jag kommer fram till nästa stuga, Viterskalet, är klockan bara 12. TOLV!! Jag bestämmer nu att jag kör hela vägen ner till Hemavan idag – men först: lunch och våffla i Viterskalet. Stugvärdarna där var gulligaste tänkbara – stort tack för pratstund, våffla och att ni ringde och bokade boende åt mig i Hemavan!

Glider sen neråt Hemavan och jag skulle ljuga rätt ordentligt om jag sa att dessa 10 km var lätta men hjärtat och sinnet var iallafall lätt och jag kunde ta mina genomplumsningar med jämnmod. Och, förlåt Hemavans skidbacke för de djupa fotspåren i en av era backar men pulkan var för snabb och jag för trött och feg för att skida…

Och så vid 18-snåret så gled jag ner till portalen som markerar Kungsledens södra ända! Mäktig känsla!! Jag försökte sätta fast kameran på ett ledkryss som visade sig vara avbrutet – sorry Kungsleden för att jag välte ditt/mitt sista kryss, det var inte meningen. En glad skidåkarkvinna fick hålla kameran istället 🙂

Och, som grädde på moset fick jag sen skjuts med ett äldre par till Hemavans Fjällstation! Tusen tack! En dusch, en halvvarm bastu, lite mat och kvällsmackor och sen sov jag inte alls som en stock utan drömde istället att jag kunde plocka ut hela underkäken…nåja, när det är förändringar i livet så sägs det ju att man drömmer om att tappa tänderna.

Snipp, snapp snut, så tog Kungsleden slut! Nu bär det av till mormor i Luleå, och sen hem till Malmö där våren har startar med buller och bång. Men vet ni? Jag såg två tussilago här i Hemavan idag. Snart börjar en ny årstid även i fjällvärlden!

Annonser

Dag 13-21: Jäkkvik – Ammarnäs (eller: ”Tejpar-turen”)

Dag 13 (7 april): Bonusdag, Jäkkvik – Pieljekaisestugan

Marco-turen börjar!! Igår kom han med bussen och idag börjar vår tur så smått – vi har inte räknat denna dag som en riktig dag utan det är en bonusdag då vi planerar att skida typ 2 km. Vi tar en lugn morgon och halvsover oss igenom psalmsången som sker på morgonsamlingen utanför vårt pyttelilla krypin. Dessa fina snällisar alltså, som skakade fram ett rum åt oss och inte suckar åt vårt stundvisa packningskaos!

Vi kommer iväg vid 13-snåret och sen är det uppför som gäller, men eftersom det är en bonusdag så får vi tips om en bonus-värmestuga som vi äter lunch i (och slipper blåsten). Skönt!

Vårt mål är nu Pieljekaisestugan som vi tänkte tälta bredvid – men snön utanför är så fluffig att det är omöjligt (vi testade båda att ramla i den; det var som kvicksand. Snön snodde dessutom Marcos ena truga! Tur att Camilla gav oss en reserv-truga). Vi flyttar in i stugan istället och hänger vantarna på tork på ett präktigt älghorn. Skönt med en bonus-stuga!

Dagens tejpningar:

  • Kinetisk tejp på min vänsterfot för att minska vrickningshelvetet
  • Marcos solglasögon
  • Marcos stav och truga
  • Marcos schampoflaska

Dag 14 (8 april): Pieljekaisestugan – Adolfström

Sover som två stenar. Kommer iväg 10.30 och kör först en Västeråsare (promenera med skidorna på pulkan) ner för backen. Sen blir det skidor på, för i Pieljekaise nationalpark får inte skotrar köra och utan skidor riskerar man att sjunka en meter ner i snön…

Solig och vacker dag, och naturen är magisk – men det blir ganska tungt då våra pulkor är lite bredare än skidspåret. Ser spår av järv, räv och hare.

Vi skidar in i Adolfström kl.16 och traskar in i den fantastiska handelsboden som drivs av Marianne. Fixar nyckel till Rävfallsstugan, testar ekorremask och äter glass.

Stärkta av allt detta skidar vi ut ca 1 km på sjön och slår läger i katastrofalt sjunkig snö. Vi har ganska roligt åt varandra i början när vi intet ont anandes går igenom snölagret till skrevhöjd, men efter ett tag börjar det bli sjukt frustrerande. Anledningen till sjunksnön är att det snöat så in i bängen i år och att det aldrig varit något blidväder – då blir det inte något isigare, hårdare lager av snön utan bara strösocker-varianten.

Dag 15 (9 april): Adolfström – Badasjåkkå (typ)

Sover gott och drömmer att alarmet går men att Marco vill läsa i sin bok en stund så att jag kan slumra lite till. Strax därefter ringer alarmet på riktigt och Marco läser inte i sin bok. Hm, en önskedröm alltså.

Kommer iväg 10.30 efter några sjunksnökatastrofer som gör mig snudd på galen (snö i pjäxorna två gånger på raken). Skidar sen på i bra tempo över sjön i hård motvind. När vi kommit in i skogen och gett upp letandet efter en obefintlig raststuga att luncha i sätter vi oss i skoterspåret och avnjuter Blå Bands påslunch. Mmm. Ganska gott. Ganska lös mage pga ganska god påslunch varje dag.

Men iallafall: två oberoende källor (skoteråkare) stannar till och säger åt oss att inte fortsätta upp på kalfjället, då det blåser jättemycket där. Bra råd, och vi är också med om något stort där och då för en av männen har en målad mustasch!! Jag får fortfarande, en vecka efteråt, en skratt-attack när jag tänker på mustaschen 🙂

Vi bestämmer oss för att klättra så högt vi kan i blåsten och sen slå läger tidigt. Kl 15 hittar vi en ultimat skotertillplattad plats precis ovanför parkgränsen, så vi slår läger, solar, smälter snö och monterar reflexer på tältlinorna så att skotrarna ska se oss extra bra.

Börjar få en torrspricka i höger tumme – försöker smörja händerna så mycket som möjligt med rapsolja/bivaxkrämen +Elizabeth Ardens 8 hour créme men fingrarna tar mycket stryk av kylan ändå.

Den kinetiska tejpen är magisk – känner inte av vrickningsproblematiken i vänsterfoten alls längre!

Dag 16 (10 april): Badasjåkkå – Njallapliehkie/Láddievárdduo

Solig och varm morgon. Vi tältar ju på en breddning av skoterspåret, så det är tät trafik 2-3 meter bredvid tältet. En skoterförare ropar glatt ”Dags att vakna!” (fast vi var faktiskt vakna, vi åt frukost eller fipplade med något. Marco fipplar alltid med linserna eller sitt infekterade finger; jag fipplar mest i allmänhet).

När vi väl kommer iväg är det uppför som gäller – vi inser att det var väldigt bra att vi inte fortsatte längre än vi gjorde igår då det hade varit tufft i den utsatta miljön i stark vind. Idag är det dock vindstilla, sol och mycket vackert!

Äter lunch i en solig och varm gryta, strumporna torkar av solen (om de ligger på en svart termos).

Det blir bara varmare och varmare; till slut skidar jag i linne och långkalsonger och Marco i underställ. Vi skidar fort som tusan! När vi kommer fram till skuggan av fjället Láddievárdduo slår vi läger i solnedgången och förundras över den totala stillhet som är. Jag har aldrig varit med om en så solig och vindstilla tur!

Sen börjar klyddet – jag häller kokvatten på sidan av termosen varpå snön termosen står i smälter och allt välter. Marco är kall och blöt om fötterna och springer en runda för att bli varm, och då passar jag på att försöka starta fotogenköket i tältets absid – men startlågan blir jättestor och jag får inte ned den trots att jag stryper bränsletillförseln. Får tillslut panik och kastar ut hela köket ur tältet (”whoooshhh” sa det om brandfacklan), ropar på Marco som kommer springande och får lösa situationen. Suck. Är sådär nöjd med mig själv.

Går och lägger oss kl 22 för att gå upp kl 06 imorgon. Kall natt, jag fryser och måste upp och kissa på natten. Hatar att gå upp och kissa på natten. Särskilt i minusgrader…

Dag 17 (11 april): Njallapliehkie/Láddievárdduo – Rävfallsstugan

Alarmet ringer kl. 06.00 och Marco stänger av det. Sen känns det som om vi bara vilar litegrann i sisådär 20 minuter, men när jag tittar på klockan nästa gång är hon 08.30. SHIT!!! Vi som ska åka jättelångt idag och dessutom klättra backe i solgasset!

Vi äter wok-rester till frukost och blir klara för start på rekordtiden 2,5 timmar. Sen börjar bikramyoga-skidåkningen; det är så vanvettigt varmt! Marco kör i enbart långkalsonger, jag är lite mer påklädd med ett linne också. Vi matar höjdmeter på löpande band och plötsligt börjar det blåsa – fort på med kläder!! På toppen, eller iallafall krönet där länsgränsen Norrbotten/Västerbotten går blåser det svinkallt. Fort på med skalbyxor, dunjacka och korta stighudar…och sen var vi nedkylda. Det går fort i svängarna.

Den långa, blåsiga skidåkningen satte igång och vindsäckslunch intogs. På min topp fem värsta grejjer med vinterfjäll står ”äta lunch i vindsäck”. Man blir alltid helt krokig, fuktig och det är omöjligt att byta till torra strumpor. Fast det är ju mindre blåsigt förstås, och om man inte sätter sig mot vinden som jag och Marco kan ju upplevelsen bli lite bättre.

Nedåkningen från fjället (500 höjdmeter!) är mindre blåsig och vi sätter på långa stighudar för att dämpa farten. Det är ju rätt kul att inte ha benbrott eller hjärnskakning! Tillräckligt fort går det iallafall, så när vi kommer ner till parkeringsplatsen kl.18 där vi tänkt tälta bestämmer vi oss för att spurta vidare de 8 km som är kvar till Rävfallsstugan! Skidfärden blir magisk – vi har ett underbart snabbt tempo, platt terräng och perfekt skoterspår att följa. Solen sjunker sakta och färgar allt i guld. 2 km blir i ospårad björkskog (ok, något gammalt spår under snön är det, annars hade vi sjunkit). Plötsligt hör vi en man ropa, någonstans ifrån:

HELLOOOOOO!

– Hello?

– WHAT ARE YOU DOING?!

-We are skiing to Rävfallsstugan!

– OK! SEE YOU TOMORROW!

– Eh…men vafan vi ska ju ha sovmorgon…ehhmm OKAY!! BYE BYE!

Sen upptäckte vi att vi kunde skidat i ett jättefint skoterspår som antagligen gick förbi roparmannens stuga, så det är förståeligt att han undrade varför vi härjade uppe i lössnön i skogen…

Framme 21.30 i världens finaste stuga. Kröp till kojs vid midnatt. 26 km blev det idag!

Dag 18 (12 april): Vilodag i Rävfallsstugan

Vaknar vid 8, går på dass, tänder upp kaminerna, kryper ner i sängen igen med en snickers och en bok jag hittade i stugan (”Afrodites klinik för motvilliga älskande” av Marika Cobbold Hjörne. Kan inte bestämma mig för om den är bra eller inte, men hann läsa 188 av 300 sidor iallafall).

Äter middagsrester (tacogryta) på knäckebröd till brunch på farstubron. Det är soligt, 14 plusgrader och det droppar från taket. Vårfåglarna kvittrar! Jag älskar vårvintern. Sen hugger vi ved, kollar in leden inför imorgon, vilar, eldar i bastun nere vid älven, bastar och tvättar oss och doftar sen båda två ingefära i håret och brittisk ros om kroppen.

Imorgon ska vi på topptur med pulka – från 482 till 931 m ö h!

Dag 19 (13 april): Rävfallsstugan – Tjaskáltjávrátje

Uppe med tuppen, dvs kl.06.00 – eller snarare 06.15 efter vissa klagomål från 100% av gruppen. Marco och jag är inte några morgonmänniskor, det är ett som är säkert…

Sen blir det topptur med pulka! Varmt som i en ugn inne i skogen, men ju högre upp vi kommer desto svalare blir det så byxorna får åka på igen.

Väl uppe på toppen av Stuora Jåbba (”jobba jobba jo-o-bbaaa!”) så förvånas vi över att ca 450 höjdmeter ändå gick såpass lätt. Vi firar med whiskey och Oreos, och sen lunch där jag råkar tappa bort min lunchpåse (och sekunderna sedan hitta den i snön. Upp och ner. Inte helt stängd).

Färden fortsätter och vi trampar till en tältplats i ett veritabelt helvete av sjunksnö. Medan vi väntar på att plattningen ska frysa till smälter Marco snö och jag gräver 70 cm djupa gångar att gå i (för att underlätta livet och för att hålla mig varm). Efter ca en timma kommer Marco på att vi ju har ett fast och fint skoterspår två meter bredvid oss. Jag bryter nästan ihop lite men återuppstår och sätter upp tältet, gräver ut absiden, går och kissar och konstaterar att nu börjar vätskebristen lämna färgen nyponsoppa och istället luta åt det bruna hållet. Inte bra. Marco serverar mig en dubbel dos vätskeersättning i min termosmugg, som jag strategiskt ställer på en snöboll som smälter och all dricka hälls ut… Detta, mina damer och herrar, är receptet på hur man friskriver sig helt ifrån att ens peta på ett fotogenkök! Jag är en vandrande säkerhetsrisk i tvättbjörnssolbränna.

Äter någon slags vegankojs till middag – gott men….70-talsfärgad.

Vi delar nu mina Musse Pigg-skor (bivackskor) då Marcos är fuktiga. Det är lite logistiskt krångligt att dela skor, men det funkar. Eftersom jag är helt väck så frågar jag honom om han satt på sig skorna på rätt fot. Eftersom skorna är byggda av foppatofflor + liggunderlag så borde han rimligtvis ha känt om de satt på fel fot…

Dagens slutsats: Vi ska inte gå upp kl. 06 för vi blir verkligen helt knäppa då.

Dag 20 (14 april): Tjaskáltjávrátje – Ammarnäs

Varm natt!!!

Klär av mig:

  • Ett par sockor (av två)
  • Långkalsonger
  • Mamelucker
  • Tröja
  • Baklava/balaklava (lär mig aldrig skillnaden)

När jag klär av mig under stånk och stön vaknar Marco, som tror att det är en björn (!) som traskar runt tältet.

Fastnar med håret i sovsäckens blixtlås och fixar därmed lite lugg. Aj. Sen missar jag tre alarm på grund av mina extremt effektiva öronproppar. Och därefter är vi så sjukt sega att vi bara ligger kvar i sovsäckarna och flamsar om nakenmän (som anser att man ska sova naken för att hålla sig varm i sovsäcken).

Äter 70-talsrester till frukost och skidar sen iväg i ett förtvivlat klabbföre ner mot Ammarnäs. Sista biten så avviker vi från Kungsleden och kör storslalom (om stora plogsvängar med pulka räknas som storslalom) ner för Ammarnäs skidbacke! Det är superkul!

Idag går också loppet Kungsledenrännet (Hemavan -Ammarnäs, 80 km) och vi spurtar in i målområdet med våra pulkor. Jag trodde vi skulle skida i mål tillsammans, men det gav Marco blanka tusan i och for iväg som en raket, dopad med Rune-kakor! Jag fick skejta på som en iller bakom honom, vrålandes ”Fy faan vad osportsligt!!” samtidigt som jag höll på att skratta ihjäl mig 🙂 Vi blev fotograferade när vi gick i mål och folk tyckte det var väldigt roligt (vi är lokala kändisar i Ammarnäs nu faktiskt – vi blev stoppade av en glad tant och han som fotograferade jobbar på affären).

Kvällsmaten intogs på Guidecentrum (suovasburgare, coca Cola och öl!) och natten tillbringas på Ammarnäs Wärdshus vandrarhem.

Dag 21 (15 april): Vilodag i Ammarnäs

Packningsfix och tvättfix – den asgamla tvättmaskinen här gick sönder när i princip alla mina (svettiga) kläder skulle tvättas, så nu är de inte bara ingrodda i svett utan även i tvättmedelspulver. Tjiho. (Det löste sig sen med hjälp av en balja och handtvättmaskinen Louise).

Vi gör Ammarnäs, dvs:

  • Går på affären och hämtar ut Bussgodspaket och handlar snacks och glass
  • Går till Naturum (som är stängt)
  • Går till affären och handlar mer tvättmedel
  • Går till Samegården och köper tjärsalva. Tänkte köpa mat men 25 (!) våffelsugna ungdomar gled in i kön framför oss.
  • Går till affären en tredje gång för att köpa lunchingredienser.

Vi rekommenderar verkligen affären! Trevlig personal, bra sortiment och bra läge i byn.

Sen blev det småbråttom att laga mat och gå till busstationen för nu skulle Marco åka hem, snyft. Jag har peppat honom att sjukanmäla sig och följa med mig en vecka till, men hans flickvän Anna lät meddela att nu var lånetiden slut och omlån var tyvärr inte möjligt!

Imorgon skidar jag vidare mot Hemavan, det kommer ta 6 dagar om jag inte tar någon vilodag. Jag kommer tälta bredvid STF:s stugor så slipper jag smälta snö men kan hänga inomhus och socialisera lite. Fick iochförsig gosefladdermusen Fladdry uppskickad i Bussgods-paketet, men han är rätt tystlåten av sig.

Dag 6-12: Kvikkjokk – Jäkkvik (eller turen: ”Tjejer med tunga grejjer”)

Dag 6 (31 mars): Kvikkjokk – Slabbanjárgga

Wookie-dagen

Jag hostar och ylar som Chewbakka i Starwars, så Camilla utnämner dagen till Wookie-dagen. Jag dopar mig med hennes astma-inhalatorer (som norska skidlandslaget!) och låter lite mer normalt.

Vi skidar iväg och tuggar i oss höjdmeter efter höjdmeter genom skogen, fy fasen vilken start alltså. 400 höjdmeter!!! På väg upp blir vi nästan nedsprungna av två renar som forsar ner för skoterspåret i vild panik (då de blev skrämda av några skotrar). Vi såg nog alla fyra lika förvånade ut när vi såg varandra! Som tur var hann de gira ca fyra meter från oss, hade varit snopet att avbryta turen pga renkrock…

Kvällen bjuder på en fantastisk månuppgång (jag trodde först det var en vilsen pistmaskin som kom fram bakom fjället)

Dag 7 (1 april): Slabbanjárgga – Sáddermjavrre

Topptursdagen

Skidar upp i Suonjergårsså-passet, ca 100 höjdmeter på en km. Pust!! Fjällräddningen kör förbi och säger hej. De såg sugna ut att få rädda oss, men vi behöver ingen hjälp.

På kvällen slår vi läger (i kanten av) skoterspåret då snön utanför det packade spåret är som kvicksand. En ripa knarrar precis utanför tältet; den undrar väl vad vi är för konstiga djur. Kall natt, igen. Vi gissar på -20 grader. Sover med lovikkavantarna på.

Dag 8 (2 april): Sáddermjavrre – Vistekjåhka

Kyrkdagen

Vi kör skicross med pulka ner till Västerfjäll (skotrar har en viss tendens att skapa skicross-banor) men med mantrat mjuuuuuka knäääään går det fint.

I Västerfjäll finns det ett litet fint kapell från 1950-talet (kort efter invigningen flyttade de sista bofasta därifrån). Vi åt lunch på kapelltrappan och njöt av finvädret – vi har rent utav oförskämt bra väder på denna tur!

Möter de första skidåkarna sen Kvikkjokk; ett tyskt par som ska skida hela Kungsleden. Killen som drar pulka kör med hellånga stighudar nere på isen/skotermotorvägen. Att skida på det sättet kallas numer ”att köra tysk stil”!

Tältar än en gång rakt på (fast i kanten) av skoterleden. Så fort solen går ner blir det svinkallt, så vår kvällsrutin är ungefär: vid 18-snåret stannar vi, Camilla smälter snö och värmer vatten och börjar med maten medan jag sätter upp tältet, gräver absid, blåser upp våra liggunderlag och fluffar upp sovsäckarna. Någonstans mitt i allt detta byter vi om till torrt underställ. Och så äter vi och kryper till kojs – det är tyvärr för kallt för att skriva dagbok eller fippla med något annat. Camilla är nu förkyld och hostar som Hans Hanssons halta häst hela hösten.

Fruktansvärt kall natt, känns som om jag mest ligger vaken och funderar på om mina fötter finns kvar.

Dag 9 (3 april): Vistekjåhka – Gåråkvágge

Platt-tisdag

Idag går det mest på platten – alla andra dagar har vi klättrat minst 120 höjdmeter (för att sen direkt åka ner lika många). Solen steker, vinden lyser med sin frånvaro (som alla andra dagar!) och på sjön Bállekjávrre så åker alla tröjor av och jag skidar i bara linnet. Vi möter en skoterfarbror (med fru och liten hund i släpvagnen) som meddelar att det var -24 i Västerfjäll kl 7 imorse. Det måste alltså varit neråt -30 inatt….brrr.

Sen blev det visst inte platt iallafall, för vi ska ju ta oss över Bartutte-massivet, men det är snäll stigning och vacker utsikt. Och förskräckande få ledkryss – hade det varit busväder hade vi haft klara problem med navigeringen!

När jag ska hälla upp lite whiskey till maten i Camillas kåsa slinter jag och häller ut halva flaskan däri. Vi bestämmer därför att ikväll är vår måltidsdryck whiskey! Känner mig som Kapten Haddock 🙂 Kvällens, eller morgondagens lärdom blir dock: Om ditt kiss har färgen av outspädd apelsinsaft och du sen inte dricker något vatten utan bara sprit; då skola du få ännu mer vätskebrist dagen därpå. Eller, sammanfattat: Är huvudet dumt får kroppen lida.

Men kul var det…YOLO.

Dag 10 (4 april): Gåråkvágge – Vuonatjviken

Elledningsdagen

Mulet och lite senare på morgonen börjar det snöa. Jag har separationsångest från solen och den blå himlen. Vi skidar på i svag nerförsbacke ner in i fjällbjörkskogen. Det är omöjligt att navigera sig med kartan, det är bara träd och låga moln. Till slut tappar vi bort ledkryssen och följer skoterspåren ner till en elledning, där vi får hjärnsläpp i snöfallet och följer den österut i några kilometer tills vi får en väldigt stark känsla av att vi är fel. Som tur är har mobilen strålande täckning och Eniro visar att vi är halvvägs till Hárrok….SUCK. Bara att vända. Hamnar till sist rätt (fast fel om vi nu skulle följt kryssleden), landar mitt på gårdsplan hos en familj där jag utan att blinka bestämmer att vi hyr deras lillstuga. Camilla hängde inte riktigt med i svängarna, men tanken på tak, väggar, kamin, säng och pulkagarage (i skotergaraget) föll henne i smaken. Jag avslutar skiddagen i snygg stil genom att ramla pladask framför stugan så att stavarna far som projektiler. När jag ligger där som en skalbagge på rygg kommer familjens hund och slickar mig glatt i ansiktet och extra mycket på munnen…

Sen går vi in och äter upp allt vårt godis. Inte så genomtänkt, men gott!

Dag 11 (5 april): Vuonatjviken – Jäkkvik

Stora mosardagen

Nejmenhoppsan, jag som räknat 15 km dag hade visst räknat lite fel så idag blir det…eh…26 km. Ojdå.

Men vi mosar på över sjön i så bra tempo att vi missar de helt uppenbara tre plogpinnarna som på ett mycket jättetydlig sätt markerar korsningen på isen…så vi skidar vidare någon kilometer till, tills vi stannar och snackar med en trevlig pimplande familj som upplyser oss om att vi skidat för långt. Amenvafanasså….. Sen får de upp en rejäl fjällröding, och så vänder vi 180 grader och skidar lite till. Och lite till. Och ännu mer…. När tillslut ser en elledning så inser jag att jag fått fobi för elledningar – de liksom viskar lockande att ska ni inte skida åt andra hållet, där är det jättefint! Vi får ta en paus och äta ölkorv, grottlagrad ost och dricka whiskey ur provrör (som sig bör).

Sista biten in mot Jäkkvik är nypistad av pistmaskin och det är som en dröm att skida. Vi får dock räkna ledkryss i grupper om 10 för att hålla orken uppe. 28-30 km är lite långt att åka alltså, men det går!

Får till vår stora tacksamhet knö in oss i ett minirum på Kyrkans Fjällgård i Jäkkvik (det är familjeläger här; 40 vuxna och barn i en stor glad röra).

Min vänstra fot är arg på mig 😦

Dag 12 (6 april): Vilodag i Jäkkvik

Vinkade av Camilla kl.07.30, gick sen hem till mitt lilla rum som ligger i anslutning till samlingssalen. Tänkte lyssna på lite musik och vila, men gänget här hann stämma upp i psalmen ”Morgon mellan fjällen” så Spotify fick vänta.

Nu är det handling av mat, tvätt av kläder, laga byxor, kolla tejpnings-guider av fötter på youtube och vilavilavila som gäller. Kl.16.40 kommer Marco, imorgon far vi ut på etapp 3. Ska bara återuppstå först….

Dag 1-5: Saltoluokta – Kvikkjokk (eller turen ”Jag ångrar ingenting”)

(Bilderna är avfotade från kameran)

Dag 1 (26 mars): Saltoluokta till Sitojaure

Kommer iväg kl 11 efter milt packningskaos. Min ryggsäck är inte tyngst, men mest färgglad och definitivt mest packad på utsidan. Jag promenerar i de hårdpackade skoterspåren upp för den 3-4 km långa backen – utan stighudar är det kört…. Vi skidar i sällskap med dansken Jonas, som även går under namnet ”Mr Snacks”. Väl framme i Sitojaure träffar vi en kompis till Camilla, fjället är litet 🙂

Dag 2 (27 mars): Sitojaure till Aktse

Mår som en överkörd katt efter (en till) sömnlös natt. Tjohej. Vi såsar runt och kommer iväg kl 11 idag igen. När vi kommer iväg är Kajsa Duracellkanin och pinnar på så det ångar om det! Jag följer henne i hasorna (mycket praktiskt eftersom jag pga vinden har luva på mig och därför mest ser rävpäls från mammas 70-talsmössa).

Äter vindsäckslunch med dramatik, då Kajsa sätter äggmacka i halsen. Därefter pinnar vi på spikrakt uppför ett berg – Lisa och Jonas med stighudar (fungerar till ca 90 graders vinkel), och Kajsa och jag bär skidorna. Sen blev det lika brant utför, och vi utan pulkor sätter skidorna på ryggsäcken och inleder därmed en hyllning till påskharen, där skidorna är öron! När vi kommer fram till Aktsestugan presenterar oss som en stavgångsförening från Västerås alt. att vi är ute och förkunnar påskharens ankomst. Folk blir förvirrade 🙂

Dag 3 (28 mars): Vilodag

Vaknar skruttig och hasar mest runt vid stugan, denna kanonsoliga dag då man kunnat skida inåt Rapadalen till. Nåja. Det är vårvinter med takdropp och lavskrikorna leker, och jag knyter ”baaaraaaa makraméééé” på Lisas mugg. Delar stuga med lyxturister från Schweiz som åker hundspann. Deras guiden praktikant (?) gör allt skitjobb som att bära vatten, laga mat och diska. Känns knäppt i en stuga som bygger på att alla hjälps åt.

Dag 4 (29 mars): Aktse till Pårte. Skärtorsdag alt Långtorsdag

24 kilometer på 11 timmar i stilla väder. Satans vad långt och satans vad långsamma vi är… Åker över sjö som tömts på vatten efter isbildning. Mystisk känsla.

Dag 5 (30 mars): Pårte – Kvikkjokk

Går upp 05.00 efter en ljuv natt med 3 timmars sömn. Skidar iväg 07.30 och möter på vägen 153 skotrar på väg mot pimpeltävling. Får där också kontakt med Camilla, som meddelar att pulkorna levererats men inte maten. Bajs…. Snabb omplanering och vi får låna kök, dragsele och liggunderlag av Jonas, och vi enas om att gröt är ju så gott så det kan vi äta morgon middag kväll. Som tur är dyker lådorna upp helt magiskt (påskharen?!!!!) så nu har vi istället lite väl mycket grejjer, men bättre det ön för lite. Slutet gott, allting gott! ”Jag ångrar inget” har åkt hem, imorgon drar ”Tjejer med tunga grejjer” söderut.

Nu: sova!

På plats i Saltoluokta

Igår kom vi fram till Saltoluokta i finväder och i sällskap av en trevlig dansk. Mysigare ställe än Salto får man leta efter! Vi är glada att vi bestämt oss för att sova här en natt innan vi skidar iväg – så att tid fanns för stekning av 30 (!) äggmackor och för intagande av trerätters middag med tillhörande vin. Mycket gott!

Natten tillbringades i gamla stationen tillsammans en stugvärd och hans hund Sanna som skulle dra iväg till Teusajaure-stugan. Hunden gillade att bära iväg med kängor, hoppas alla skor är kvar nu när de har åkt…

Idag skidar vi till Sitjojaure, 20 km!

Hejdå pulkorna!

Nu är pulkorna, tältet, mat, stormkök, med mycket mera skickat till Kvikkjokk!

Min tur är ju en något logistiskt komplicerad stafett-tur, som inleds som stugtur (Saltoluokta – Kvikkjokk) som sen går över i tält-tur.

Allt som allt rymdes Camillas och mina grejjer i en pulkalåda och två flyttkartonger, och själva skickandet med Bussgods från Malmö gick på 1050 kronor. Helt rimlig kostnad!

2 dagar kvar!

Inspiration

Läser gamla dagboksanteckningar för att höja peppen och hitta den där extra energin till att fixa de sista detaljerna med packningen. 2016 var jag på (mestadels) tält-tur med Camilla, min vintertältarpartner in crime.

Den här godbiten från 15 mars 2016:

Jävla motvind.

Åt lunch i stuga på väg mot Alesjaure, med en kille från Jönköping. Sen invaderades vi av en STF-grupp på 10 pers från England/USA. Pust.

Ännu hårdare vind därefter. Regn!

Dör typ sista biten.

Bor i stuga (Alesjaure), sover gott.

Feel the pepp!! Ut på tur, aldrig sur 😛

3 dagar kvar!

När saker går snett

DSCF0171

Jag har följt rapporteringen om de försvunna fransmännen med en klump i magen. Med starka vindar och dålig sikt så är fjället en ogästvänlig plats.  Nu har de hittat dem, och de verkar ha agerat klokt (efter att de råkat gått fel hittade de en liten stuga som de övernattade i). (Undrar förresten om jag inte träffat dem i Lapplandsfjällen förut…? Eller så ser alla pigga, skidåkande fransoser i 50-60-årsåldern likadana ut!)

Här går det att läsa mer om detta: http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/forsvunna-turister-hittade-nm4791318.aspx 

Det är många som frågar mig om det inte är farligt att åka upp och tälta på vinterfjäll. Att det är kallt, att det blåser, att det snöar (eller att vi kan bli påkörda av snöskotrar). Svaret är: ja! Ja, det är farligt. Om man inte gör genomtänkta val. Om man inte planerar. Om man struntar i signaler om att man är hungrig eller trött. Men om jag bedömer att det blåser för mycket – då kör jag inte vidare. Är sikten kortare än till nästa ledkryss – då är det också läge att slå läger. Och så vidare, och så vidare.

För att vara ännu lite mer på den säkra sidan har jag skaffat en nödsändare. Det är väl inte direkt som att ringa en ambulans i Malmö, men det är ändå någon form av säkerhet att kunna skicka en gps-position till SOS om det skulle hända något. Jag fick tag i en begagnad SPOT Gen3 av en tjej som vandrat Gröna bandet; alternativet hade varit att hyra en sändare men jag slipper nu att krångla med att skicka saker hit och dit. Skönt!

5 dagar kvar, och packningen börjar vara under kontroll! (bortsett från att mina 24 lunchpåsar inte kommit; att skidorna fortfarande är på renovering och att jag inte gjort Rune-kakor än!)

Seal the deal

Jag har fått låna en vacuum-förpackare av en kollega, och vill nu förpacka allt i min väg!

Tomas kan eventuellt komma hem till en förpackad tandborste, eller 1 kg köttbullar förpackade en och en… Hm, nåja, tanken var ju inte att leka med apparaten utan snarare att förpacka all torkad mat (här kan vi nu stanna till och gapskratta när jag skriver ”all torkad mat” för jag ligger efter i torkschemat så in i bängen).

Så här går det till:

1. Torka din mat. Börja ett halvår i förväg (om du är smart).

2. Svetsa en ”söm” på din specialpåse som inköpts på Kjell & Co.

3. Lägg i din torkade mat i påsen, klipp av till önskad längd (var inte dumsnål här)

4. Montera fast påsen i maskinen, tryck på den magiska knappen som suger ut luft och svetsar en till söm.

5. Klart!

14 dagar kvar (PANIK)!

Köldtest (eller mini-tur)

När iskylan kommer till Skåne, då får man vara snabb om den ska fångas!

Camilla och jag lyckades fånga kanonfin is på Häckebergasjön. Vi kunde konstatera att vi var grymma på långfärdsskridskoåkning i medvind. I motvind: not so much…

Det var lite beklämmande att kliva ur bilen och känna hur kroppen stelnade till av kylan – båda två blev översköljda av känslan ”Hur i helskotta kom vi på idén att sticka ut på vinterfjäll och tälta?!”. Den känslan är ofrånkomlig, och som tur var botas den med lite skridskor, skidåkning och åsynen av snö och sol. Pjuh! Vi botades snabbt.

För övrigt önskar vi att Häckeberga slott bjuder in oss på konjak framför öppna spisen nästa gång. I gengäld kan vi berätta dråpliga historier om när Camilla blivit överkörd av sin pulka, när jag knäckte tältbågar eller om hur fort man kan klämma i sig ett helrör Ballerina-kakor 🙂

27 dagar kvar!